Kornos timmglas

From Sanctera
Jump to: navigation, search

Långt ute i Shazmarks vida öken finns en dal där hettan aldrig lägger sig. Även den kallaste av nätter är det som att luften kokar. Enbart en dåre skulle korsa igenom denna mils långa dal där enbart skalbaggar som gräver sig djupt ner i sanden kan överleva. De lokala kallar dalen för ‘Razhar Dahn’, vilket på den gamla tungan betyder ‘Ärr från solen’, och inte ens de som är vana vid öken skulle riskera att bege sig ut i den.

Vatten sägs koka i sina kärl, svett evaporera från ens bara skinn som enbart efter minuter börjar pyra som stekt fläsk.”

Templet

På andra sidan Razhar Dahn ligger en av Decernios absolut heligaste platser. Alla grenar inom De Nios tro sägs ha en relik skapad av guden själv och Kornos Tempel i hjärtat av Razhar Dahn innehar Decernios Heligaste av tingestar; Korno, Tidens Timglas.

Templet, halvt nedsjunket i sanddynorna är byggt av salt. Likt ett Isberg så sticker enbart en ytterst liten bit av templet upp över sandytan. Under ytan sträcker sig templet djupt ner i sanden, med svindlande korridorer och mörka, tomma salar.

Templet skyddas av Kornos Prästerskap. Människor besatta av konceptet av tid som vigt sitt liv åt att skydda Timglaset och få bada i dess magiska utrstrålning. Prästerna binder sina kroppar hårt i tyg så att de inte ska falla sönder, och tappar med tiden långsamt sin mänsklighet. De slutar behöva äta, dricka eller sova och börjar långsamt förvandlas. Skulle tyget som håller ihop dem lossna skulle de falla samman i högar av damm. De äldsta i templet sägs vara många hundra år gamla, och rör sig knappt alls. De är levande och döda på samma gång, på ett sätt som många skulle se som en förbannelse.

De absoluta flesta sitter stilla i det innersta rummet, i en tät cirkel kring Timglaset där de kan skåda evigheten.  De har slutat vara människor, utan är ett verktyg för guden Decernio vars enda funktion blir att skydda timglaset.

Timglaset

Längst ner i templets djupaste sal förvaras Timglaset på en pedistal, centralt i rummet. Sanden i den verkar aldrig ta slut, och sägs inte upphöra fören Drömmen om Sanctera är uppfylld. Vem än som håller i Timglaset ges otroliga krafter över Tid och Entropi. Ingen kan någonsin färdas i tiden, men den som håller Timglaset kan för stunden stanna den, sakta ner den och vrida den till sin vilja. Ett frö kan slå ut till ett mäktigt trä inom sekunder, ett barn kan dö av ålder på ett ögonblick och stenar kan smulas till damm med en tanke. Det är dock ett av Gudarnas verktyg, och inte menat för dödligas händer. En dödlig som vidrör Timglaset skulle uppleva det samlade, allomfattande konceptet av evighet, något som med allra största sannolikhet skulle få sinnet att implodera.

Att ens vara i närheten av Timglaset en längre tid har en skrämmande effekt på dödliga.

Tragedin om Korno

De Nio bär nio avkommor, alla utom en. Det här är tragedin om Korno, barn av Decernio och tidens monark.

Det var av Decernios ord som Korno först mötte Phaxis ljus. För att Sanctera skulle leva, växa och förändras krävdes ett väsen som såg över den gudomliga klockan. En tidens väktare och ledsagare. Korno skulle stå vakt i evigheten och se till att tiden tog sin tull.

Korno såg ut över Sanctera och såg de dödliga. Som ett evigt väsen av gudmor kynne kunde inte Korno hjälpa annat än att fascineras av deras korta liv. Korno visste sitt syfte och förundrades över att de dödliga kunde finna mening med sina korta, intensiva liv. Häpen över hur de såg livet som en ovärderlig skatt stod Korno tyst och observerade hur de föddes, levde och dog. Kungarikens uppkomst och förfall, Kärlek så intensiv att Phaxis stjärnor bleknade i jämförelse och passion så het att inte ens Furcins lynne kunde jämföra.

Innerst inne kunde inte den evige hjälpa annat än att avundas dem.

“Låt mig vandra med dem blott en dag!” begärde Korno framför Decernio.

“Jag ser inte längre meningen med min existens. Ge mig möjligheten att förstå de dödliga som om jag vore en av dem”.

Decernio såg på sin avkomma med sorg i blicken. I Kornos blick kunde den store guden se det lidande som slet hen i tur.

“Jag varnar dig, mitt barn. Uppfyller jag din önskan kommer ditt lidande nå en plats från vilket det inte finns någon återvändo”. Trots dessa ord insåg Decernio enbart av Kornos blick vad svaret skulle bli.

En full rotation av disken skulle Korno kläs i dödlig garm och vandra bland dem. Omedelbart kände Korno den skräckblandade exalteringen av sin egen dödlighet. Sanctera låg framför hen, vacker som aldrig förr. Från gudarnas skyar hade världen varit så liten, men från de dödligas höjd kunde hen äntligen se storheten av De Nios verk.

Frukten från träden var söt och läskande, vattnet från bäckarna var friskt och närande men det underbaraste av allt visade sig vara just dem som Korno så länge hade avundas; de dödliga.

Under dagen så sträckte Korno ut sig hand mot dem, och de tog den med glädje. Hen hjälpte dem att plöja åkrarna, bära vatten från brunnarna och delades deras vard. Bland deras bord mötte Korno en dödligs blick, och hens hjärta började bulta hårdare än Domiums stålklädda näve. Den dödliga skönhet överträffades enbart av dess skratt och livsglädje.

Hand i hand vandrade de resten av dagen, och först när Noxis mörka mantel täkt himmelen stod inte Korno ut längre. Den evige, hållandes den dödliges hand förklarade vad hen var. Att allt de kände skulle gå till förgätenheten om bara några ögonblick. Förtvivlad bad dem dödlige att få spendera de sista ögonblicken vid Kornos sida. Hand i hand tittade de mot skyn allt eftersom dödligheten lämnade Korno. Oförmögen att hålla fast vid ett evigt väsen förvandlades den dödliges till sand i Kornos armar. En dödlig och en evig kan aldrig stå varandra så nära. Detta hade Decernio vetat, och förfärats över sitt beslut. Det var den stora gudens plikt att döma rättvist, även om det innebär sorg.

Korno bad om att få dö. Att få upphöra. Decernio visste vad som behövde ske.

Med en tanken förvandlade Decernio Korno till glas och vred den pulserade klumpen till ett timglas. Med ytterligare en tanke samlade Guden det som bestod av Kornos älskade dödlige och fyllde upp timglaset. De skull för evighet få vara tillsammans, ej medvetna om att de var varandra så nära. Så som liv och död, tills sanden i Korno tar slut.