Älvfolk

From Sanctera
Jump to: navigation, search

Historia

Så vitt människor vet har Älvor alltid funnits, de verkar inte ha förändrats över den tid som finns dokumenterad. Frågar man älvorna och har turen att få ett svar så kan de prata om några de kallar "de första" Fomori, eller Primorderna som skulle vara de första Älvor som kom till Sanctera. Mer än så är inte känt, men en sak som är säker är deremot att de inte är ursprungsinvånare av Sanctera. Att de är utomvärdsliga på något vis står klart, och att de är mer ande än materia. Det verkar finnas någon sorts Sidledes (ett ord magiker och lärda använder, och älvfolken inte sagt emot), där älvfolk är om de inte är i den fysiska världen.

Sidledes

Dimma är ett tecken på att Sidledes är nära den fysiska världen, och kan uppkomma om så att säga dörren inte är stängd. Den uppkommer när älvfolk dansar eller har festligheter för sig, vilket de ofta har. Den som således går ut för att “dansa med älvorna” på en äng, eller seglar ut i dimma, kan ha otur (eller tur? Det är aldrig säkert) att hamna i Sidledes. Särskilt i gränsområden kan det hända. Gränsområden och portar är exempelvis ett hassel- eller havtornssnår som växer där två bäckar förenas, en underlig öppning i en mur mitt i skogen, vissa tjärnar som alltid har spegelblankt vatten, med mera. Tiden rör sig helt utan logik där, om den ens kan sägas röra sig, i Sidledes.

Älvfolken själva kallar ofta Sidledes för Det Eviga Riket, De Odödliga Vidderna, Den Eviga Sommarens Land, Tusenstjärneriket eller liknande långa, beskrivande namn. De kan kliva sidledes dit nästan när de vill, men det är svårare att dra med sig icke-älvfolk om det inte är i ett gränsland.

Geografi

Älvor finns i hela Sanctera med undantag för tätbebyggda områden där de är fruktansvärt sällsynta.

Samhälle

Ibland kan det hända att älvfolk av någon anledning tycker bättre om en plats, och att flera älvfolk dras dit och väljer att bosätta sig. Det som kan skapas då kallas älvahov, och den som först och längst varit på platsen blir i allmänhet ledaren. Sådana platser är ofta extra vackra, om än också möjligen kräva mer försiktighet, och har alltid mycket tunnare gräns mellan Sidledes och den vanliga världen. Portar kan vara mer vanligt förekommande, eller lättare att hitta. Vissa dödliga har berättat om sin tid vid älvahov. Kommer man en gång dit är det inte säkert att man återvänder, återvänder man är det inte säkert att man vill stanna kvar i den vanliga världen; det är inte ens säkert att man längre passar in – man kan ha förändrats till kropp och själ, på nästan omärkliga sätt.

Folk som bor nära ett älvhov. skryter nog inte med det – det kan göra dem arga. Men man tycker nog definitivt att det kan vara en bra sak. Mundana i närheten kan vara fullt medvetna om att ett älvhov håller till ute i skogen. Då kan de ha traditioner som: Vi plockar inte äpplena utan att be om det och få ett svar, och vi låter bli att skräpa ned i skogen, jaga mer än vi behöver (eller vad det nu kan vara), och får på så sätt det litet lugnare, litet bättre jaktlycka, litet mer säkerhet om det kommer en svältvinter.

Kultur

Det finns få generella drag som gäller alla älvfolk. De kan göra saker helt för egen vinning, för outgrundliga orsaker eller för att hjälpa till. Men de tar alltid ut ett pris. De är litet som hustomtar; så länge man sköter sig och till exempel ställer ut den första nybakta bullen i veckan, eller kanske rensar bort döda grenar i gläntan, eller ser till att det alltid finns hö i ladan som ingen äger, längst ut i skogen, är allt frid och fröjd. En by, gård eller ett samhälle skyltar sällan med att man har ett eller flera älvfolk boende i närheten, om man har det. Man är däremot noggrann med att hålla sig väl med dem. Trots allt kan de där gröna äpplena som alltid är färska mitt i vintern och växer på en ek, vara skillnaden på liv och död under svältvintrar. Eller källan, som alltid rinner ren och strid, vara det som gör att man aldrig behöver oroa sig för torka. Men skulle man olovandes stjäla äpplena, skräpa ned eller på annat sätt förarga älvfolket, kan man räkna med konsekvenser. Ibland blir man satt i skuld resten av sitt liv till älvfolket, ibland börjar döden slå till på de mest värdefulla djuren och medborgarna, ibland har plötsligt älvfolket försvunnit, och inget nytt kommer någonsin till platsen. Det finns både här och där runtom i världen igenväxta ruiner som vittnar om sådant.

Där älvfolk, ett eller fler väsen, bor och aktivt har ett intresse är ofta vattnet renare, luften klarare och jorden mer bördig. Men det sker inte utan utbyte. Sköter sig människor (eller andra boende) i närheten dåligt, kan älvfolken få nog och flytta. Det händer också om byar växer och blir städer – få älvfolk tycker om städer, de är för mycket i samklang med natur och känsla, för att tycka om allt det artificiella och människoskapade som städer innebär.

Utseende

Älvor kan se ut på väldigt måna olika sätt och de enda gemensamma nämnarna är att de oftast är vackra med väldigt långa öron, inte olikt de som troll och misslor har men avsevärt längre än alver. De kan likna människor, misslor och alvel till utseende men ibland är deras hud spräcklig, skimmrande eller silkesmjuk. En del utav älvorna har dessutom horn i olika former. Deras ögon kan variera i färg och här finns ingen gemensam nämnare.

Det händer att älvfolkssjälar föds i barnkroppar. Föräldrar känner instinktivt av att någonting är fel med barnet, på olika sätt. Kanske är det för tyst, för snabbt att börja gå, för skickligt att använda händerna för tidigt eller med tecken på att se och förstå saker långt över sin unga ålder. Vad det än kan vara blir resultatet nästan utan undantag att barnet sätts ut – i skogen, i en korg på en älv eller liknande, för att dö eller i varje fall sluta vara föräldrarnas ansvar. Barnet visar aldrig missnöje över detta, utan accepterar det lugnt och med viss nyfikenhet. Det syns sedan aldrig till igen – det försvinner i dimman, och tas av älvfolken själva. Älvfolk som börjat sin bana på det viset tar ofta aspekter av platsen de sattes ut att dö på. Och ibland ser åldrande dödliga någonting som minner om dem själva i ett älvfolk, som påminner om den där kvällen för länge sedan när de tog ett oväntat befriande beslut om sitt nyfödda barn.

Till klädsel varierar de och det beror till stor del vart älvan hör hemma, En älva som rör sig i skogar har oftast naturnära klädsel med växtdelar i och smycken av löv, grenar och blommor. Det är heller inte ovanligt att färger skiftar under årstiderna i och med att omgivningen förändras.

Religion

Älvor har ingen universiell religion. De förstår inte riktigt konceptet om tro på högre makter och de brukar inte vara speciellt intresserade. Även om de känner till gudarna.

Militärmakt

Älvor har ingen militärmakt överhuvudtaget.

Att spela Älva

Älvor är nyckfulla, lekfulla och fredliga till sinnelag. Men de är varken oskyldiga eller naiva. De älskar att spela spratt med intet ont anande människofolk. Älvor kan även vara mycket farliga då de har en förmåga att påverka mundana varelsers sinnen. Att göra en älva arg är likställt med att bli förbannad av en Malificar. Deras motivationer och drivkrafter är svåra att jämnföra eller förstå med mundana varelsers tankesätt. En annan sak som är vanligt balnd Älvor är att de oftast är mycket visa, men det kan vara svårt att få ut meningen av vad de säger då de inte gärna berättar sina hemligheter, utan väver in sanningen i metaforer och krångliga ordlekar.

Älvor gillar inte heller ett rent “tack!”. Man kan säga att man uppskattar något, eller tyckte om det, eller är glad att ha fått något, men ett rakt “tack” gör att älvan känner sig förolämpat, som om personen ställer sig i skuld, eller som om älvan inte gjorde riktigt nog.

De är könlösa men väljer ibland att emulera de dödligas varelsernas könsidentiteter.

Inspiration

Mytologi från de Engelska öarna innan kristendomen

http://en.wikipedia.org/wiki/Fairy

http://en.wikipedia.org/wiki/Classifications_of_fairies


Författare: Elenaria Ni Aesin med modifikation av Simon Smedja